Möte med gamla hundar: Run Dog Run

Dom står på scenen igen. Run Dog Run. Releasekonsert, förra gången var 95. Samma scen på Last Train. Fullsatt, förväntansfulla, men inte särskilt fulla (”skall på jobbet imorgon”) fans. Pratar nostalgi om hur det var då. Gamla hundar blir som nya men lärde sig aldrig att sitta fint. Flera band från den tiden som spelar igen; Tulsa Doom, Ragarockers, är det 40-års kris eller är ungarna stora nu? Kul att hänga med gamla kompisar.

Vitt puder ryker från håret i det röda ljuset, som om dom varit på vinden i alla år. Väntat.

Och med farmors gamla klänningar på sig står dom där hänger på sig väl använda gitarrer. Vi hör på. Det är bra. Bättre än jag minns förra gången. Ola sjunger med klang i rösten, den rungar.

Fina snärtiga riff kraft i basen. Vi hojtar och applåderar. Jag ritar och broderar de fina klänningarna. ”Bent to Happend”

Naturligt flyt för Sverre Bjertnes på Stenersenmuseet

Kändisutställningar kan var kul att gå på, där kan kan man glo lika mycket på vernissagegästerna som på konsten.

Ofta överstiger värdet på gästernas frisyr- och sminkbudgett vida värdet på konsten i utställningen. Denna gången var det inte fullt så häftigt även om det var en stort antal gäster av det mer kända glamorösa slaget på vernissaget av Sverre Bjertnes utställning ”Nervous Fluids” på Stenersenmuseet. Hela trapphallen var fylld med objekt och bilder, det är så fullsmockat så man med svårigheter kan röra sig mellan arbetena. Vakterna hade en arbetsam kväll med att hålla undan folk som kom lite för nära alla grejor. I mellan etagen var det ett stort antal målningar plus ett par filmer. Bjertnes håller hög teknisk kvalité på sina bilder. Bilderna är detaljrika och intressanta att se på närmare håll. Den stora väggen i trapphallen är täckt med ett stort antal teckningar som baserar sig på en predarwinistisk teori om hur arv och miljö påverkar organismernas utveckling. Dom är fina och ganska nördiga lite som klottret man gjorde på skolan på de tråkiga timmarna. På golvet, i den stora installationen framför teckningarna står det bilder lutade mot stora mahognybeläten av han själv och gordprinsar. Dom har han tecknat i samarbete med vildmannen Bjarne Mellgård.

Det är många som gillar den här utställningen man blir överväldigad av mängden arbeten och objekt och det är fantastiskt att undersöka och försöka få med sig allt. Efter 3 timmar infinner sig en tomhetskänsla, som det ofta gör när man ser på postmodern konst det är yta och distans, kommenterande och refererande, jo jag ser förälskelsen i hans bilder av sin käraste men också en poserande romantisme, det är lite hjärta och mycket pengar här. Och det kan ju bli lite tråkigt i längden.

Sus i ett gammalt bönhus. Atelier Nord ANX

Atelje Nord visar ALVIN LUCIER: Empty Vessels på Olav Ryes plass

Sus i mörkgröna kärl av glas. Stadens snäckor uppsköljda på stranden. Hittade och uppställda på socklar i en rad. Det hänger mikrofoner över som registrerar de ljud som finns inuti och utanför.

På det röda golvet i salen där ropen om  frälsning förr skallade hör vi nu hur rundgången från mikrofonerna blir instrument som registrerar våra röster och rörelser.

En hund snusar försiktigt runt i salen. Själva står vi på trappan. Ute. Och septemberkvällen är mild, Vinet syrligt. Det stimmar från kafeet i grannhuset.  Högtalarna brusar och sjunger svagt inne i dunklet. Det glimmar från gröna buteljer.

LAB#1: Young’s modulus

Att rita ljud är inte lätt. För vad skall man egentligen rita? Ljudvågorna som träffar mitt öra, artisten, vad som sker inne i mig? Är det överhuvudtaget nån idé att försöka? Man hamnar lätt i en serietidnings klisché. Och det kan ju vara helt ok. Om man vill.

Jag brukar rita när jag går på en konsert. Det ger en extra dimension till upplevelsen. Skisserna är som små notis eller komihåg lappar.

Fredagen den 24 februari gick jag hörde på en ljudinstallation på Deichmansbiblioteket på Schousplats i Oslo. Fyra unga män som experimenterar med elektroniska musik. Jag märker jag värjer för att kalla det musik, det ger fel intryck, det är få toner mest ljud av saker jag aldrig hört förut. Och just det att jag aldrig hört något som ens kan likna något jag hört förut kan ju implicera två saker: min okunnighet eller att det faktiskt  är något unikt. Och det är ju kul, att det känns så unikt.

Jag egentligen fattar jag inte ett dyft  av den här typen av konst, men det är egentligen inte så farligt. Man kan uppleva saker utan att fatta. Precis som modern poesi som ofta kan vara ganska performativ är Young´s modulus ljudinstallationer både performativ och en poetisk upplevelse.

@

Jag sitter i relativ mörkt rum och se på fyra gestalter som knappar och rattar på sina elektroniska remedier, på väggen är det projicerat två ornamentala (den ena med ränder den andra med rutor) videofilmer. Om det jag hör på är en slags ljudbild. Det är inte kakofoniskt och det är sällan för högt och irriterande.

Pojkarna gör var och sin grej utan att det blandar sig med varandra. Ljuden ligger i lager och bildar en elektronisk  hägring som hänger  i luften framför oss. Det är vilsamt men koncentrerat och jag tappar aldrig intresset. Det sker hela tiden något nytt och jag blir förväntansfull: vad kommer nu, vad skall hända?

Att hör t.ex.en flaska mineralvatten genom en hydrofon är ganska speciellt. Volymen höjs och sänks och jag försöker fånga något på papper som jag knappt ser i det svaga  ljuset.

I tre timmar varar sessionen och jag har aldrig lust att gå. Young´s modilus består av två konstellationer dels Arne Borgan and Ulf Holbrook (Cloudbuilder) som jag har skrivit om förut, i tillägg kommer Martin Palmer and Arnfinn Killingtveit (TARFIELD) som är från Trondheim. Tillsammans skall de göra en serie experimentella konserter detta var den första. Jag vill gärna höra mera.

Tegneforbundet, Riis och Stenersen. (December Januari)

På Tegenforbundet hade Stein Koksvik vernissage härom torsdagen. Det var knökafullt med folk som sörplade rödvin och beundrade de kaotiska kompositionerna som låg lite lagom utspridda i lokalen. Ledningar och ljusrör låg i staplar och trassel tillsammans med presenningar med mystiska meddelanden. Allt såg lite tafatt ut. Ganska emo och ganska rörande. Jag gillade bäst en installation av tunna plåtskenor som balanserar lite hjälplöst med gröna pappskivor högst upp. Poetiskt sa jag och det höll Stein med om. Tyvärr fick jag inte se närmare på hans teckningar som låg monterade i plastfickor på små rullbord längre in i galleriet. Det blev för varmt och stökigt, jag smög ut i kylan igen och tog bussen hem.

Att gå på lördagsvernissage hör inte till vanligheterna för mig. På lördag är det fint att ligga hemma i soffan framför brasan och softa med lång frukost. Men den här gången klarade vi att komma ut för att se på Bård Breiviks skulpturer. Vi belönades med ett glas mousserande och fick också en närmare titt på de lite bättre bemedlade kundernas nya vinterjackor som fyllde galleriet. Vi smuttade på vårt vin och beundrade Bårds fina korgskulpturer i brons och andra spännande material. Men är inte möbelskulpturer i diabas lite väl nittitals?

De sista teckningarna är från OJ Ness vernissage på Riis där han visade fina men ganska flummiga rokokomålerier, teckningar och gipsgrejor staplade i plåthyllor. Jag gillar till hans utställning som nu är på Stensersenmuséet bättre. Gammalt nytt menar somliga men för mig som inte sett så mycket tidigare är det kul att att få se hans installationer och teckningar. Intressant och spännande. Gå och se den!

Dan Colen- Peanuts

Peanuts, the movie.

En lätt kutryggig man flanerar genom New Yorks gator ivrigt tuggande på jordnötter. Han kastar skalen ifrån sig som om han sår en åker med jordnötter.  Han går långsamt förbi hus och skulpturer ibland sitter han, ibland går han, utan att egentligen se på något. Hänger en stund utanför Guggenheimmuseet, går vidare. Duvorna pickar ivrigt i skalen som hamnar på trottoaren, en gatsopare städar upp. Man ser väldigt tydligt hur han tuggar medan han samtidigt krafsar upp nya nötter. Det ser lite maniskt ut, han kan liksom inte sluta. Ingenting verkar viktigt eller egentligen intressant. Han bara dräller omkring. Det är en lång film och jag sitter och ser på den i Anselm Kiefers blybokbibliotek på Astrup Fearnley museet.  Efter ett tag börjar jag själv känna mig som om jag är gjord av bly.  Med uppbådande av mina sista krafter släpar jag mig ut för att se på lite andra grejor han har gjort. Tror jag har fattar poängen: ”it´s just peanuts” lätt som en plätt, ganska betydelselöst, allt sammans, helt enkelt.

Don’t Judge a Book by its Cover (Another Country)

Jag gillar hans materialbilder. Jord på duk, skoavtryck, ser ut som om nån bara har gått ut på den stora vita duken med sina stora dojor och trampat omkring i en obegriplig koreografi.  Men det är fint. Opretansiöst. Jag kommer på mig själv med att fundera över vad som gör att en bildkonstnär till skillnad mot en konsthantverkare kan ta sig såna friheter med material. Ja, vad är det egentligen för skillnad? Bara för att du är en kool typ från Lower East Side, New York så kan du liksom bara kladda på med tuggummi, jord, färg eller till och med blommor och så göra bilder av det! Jag grubblar lite på det, en stund. Sen så tänker jag: det är fint, det är vackert och skit samma vad det är gjort av. Det är inte det som är poängen. Materialet har visst sin egna specifika kvaliteer men det är bara medel för att göra något. Jord på en vit duk är fint om man gör det riktigt. Så jag tänker inte på det längre jag bara ser på rytmen upprepningarna kontrasten på fotspåren som Dan och hans kompisar har lämnat efter sig på den vita duken. Dom hade säkert jättekul, dom skrattade och drack läsk med dom ropar uppmuntande till varandra: Awesome! Great! Step on it! Dan försöker få dom att stå stilla på duken medan han släpar den efter sig på det leriga fältet. Sen rullar han ihop dukarna och kör hem till ateljeen. Hans assistenter spikar ihop kilramar och spänner upp de stora dukarna. Dan sitter i soffan och dirigerar. Han dricker lite te och diskuterar ivrigt med sina medhjäpare som kommer med intställsamma kommentarer. Han ler och låtsas inte höra. –Den är bra, säger han och pekar på en duk med jordiga och gräsgröna fotspår, den ska med till Oslo! –Awesome! ropar assistenterna.

Dan Colen: "Nobody move, nobody get hurt" (2010) photo by Oda Bhar

Jag är avundsjuk, det är så enkelt och så bra gjort. Han bara leker och har kul. Med stort allvar. Ibland målar han superrealistiskt med små magiska förändringar. Ibland bara ”bättrar” han på fula dilletantiska bilder; plötsligt blir en trists kontrastlöst naturmåleri vackert, han bara målar dit två kråkor som flyger med en banderoll emellan sig: ”fuck authoriaty” står det på den, upp och ned! Från platthet till poesi.

The Whole Enchilada, flagga, stång, betong

Vi är inte så många som ser på utställningen idag och man kan gå ganska ensam genom rummen studera de mödosamt målade interiörerna se på kronbladen som är utsmetade över duken, lukta på tuggummit som hänger som stora kladdar på tavlorna. Känner mig liten och gläder mig att se att man kan vara så fri i tanken. Utan ansträngning, småpotatis, ingen big deal, bara  ”peanuts”.

You made your point.

GAD två utställningar

Det har redan hunnit bli mars och det har redan hunnit bli ganska många vernissager som jag borde ha kollat. GAD brukar jag inte missa. Det är en generös och varm stämning på vernissagen. Alla är välkomna: De välbeställda kunderna, konst -kännare -historiker, konstnärer, akademistudenter, museumsfolk, hipsters och de vanliga snyltarna. Knut håller fina tal till konstnären och berättar för oss andra vad vi ser eller kanske inte ser. Man är trygg på ett vis, hur farliga bilder man än visar. Här några teckningar från det två senaste utställningarna;

21 januari Morten Slettemeås måleri i god ”GAD anda” kraftfulla färgrika målerier. Roligt vernissage.

Cellphone, Cap

Coustomers

Duffelboy

Ladies

Knut

Artisthipsters

I Mars visar man den holländska konstnären Ronald Versloot, fina målerier gå och se!

Alexandra

Hipster

Roland Versloot

pointing out

couple

hanging in hanging out

What´s that?

Oslo Poesifestival 2010

Jag var på Oslo Poesifestival den här helgen. Festivalen har flyttat kvällsverksamheten från Litteraturhuset till Caféteatret på Grønland. Det är en gammal metodistkyrka som nu är både teater och kafé. En fin lokal som jag hoppas fler upptäcker.

Dag Solstad presenterar Bertrand och Jørgen

Dag Solstad presenterade de två första poeterna. Bertrand Besigye och Jørgen Leth läste dikter om sport. Bertrand dikter handlade om hjältemodiga tyngdlyftare och boxare (kvinnliga) som satsar allt och vinner respekt. Jørgen läste mer lågmält om sina tillkortakommanden som cyklist och bordtennisspelare (”jag skulle ha haft en backhand också, då hade jag vunnit”).

Jørgen Leth är gammal tävlingscyklist och pingisspelare.

Bertrand gjorde en kraftfullt uppläsning om kända och mindre kända idrottutövare

Oslo Poesifestival har i år alltså givit sig österut i Oslo. Medan katförsäljarna utanför vandrar hermåt efter dagens sträv sitter vi med fyllda glas och hör på dikter om Grønland. Detta är ett projekt som där man kan lasta ned geotaggade ljudfiler och höra på dikter som handlar om olika platser på Grønland. Torgeir Schjerven, Inger Elisabeth Hansen, Walid al-Kubaisi, Inghill Johansen, Kristine Næss og Inger Bråtveit hade fått uppdraget att skriva. En god ide som kanske inte riktigt funkade alla gånger, men det gjorde ju inte mitt tecknande hela tiden heller, därför är det bara en bild med från denna seansen: nämligen Torgeir Schjerven. Han skrev en dikt där många fruktnamn ingick.

Torgeir läser om Grønlandstorg, som egentligen är havets botten.

Sigbjørn Skåden skriver dikter som ibland bara blir som ljudcollage (bäst när han blandar samiska och norska).

Sigbjørn läste på samiska och norska samtidigt!

Ursula Andkjær Olsen var min favorit. Hom skriver spännande dikter som inte vet var dom skall ta vägen, roliga och komplexa.

Usula är en lite dam med stora dikter

Cornelius Jakhelln läste en dikt med annagram på Audun Lindholms namn från den hyllningsskrift som givits ut med anledning av hans 30-årsdag.

Cornelius läste hyllningsdikt på mobilen

Jag gillade också Cornelius fina dikter med norrönt motiv. Trots att det handlade om gudar (som borde var något allt annat än emo) är det något känsligt och skört över dom. Förövrigt kan jag rekomendera ett annat av Cornelius projekt: Sturmgeist, härlig vikingaromantik med fin blackmetall känsla!

Jo gillar stavkyrkor

Lördagskvällen avslutades med dikter om stavkyrker av Jo Eggen.

Cecilie Løveid skriver fint om köttkakor och annat gott

På Litteraturhuset, dagen efter, hade vi turen att få se Jørgen Leths film ”Haiti” i sin helhet (det var meningen först med bara några klipp). Den handlar om målande konstnärer (alla självlärda) på ön och om den speciella målartraditionerna som finns där. Jørgen hade en jättesamling med haitiskt måleri, värdens största, som gick förlorad i jordbävningen. Nu är bara filmen kvar om konsten och konstnärerna.
Efter filmen hörde vi på Cecilie Løveid som skriver dikter om mat och allt möjligt annat, ganska opretansiöst och lekfullt.

Uljana writes in german and deusch at the same time

Den sista krokin är på Uljana Wolf som skriver både på tyska och engelska, ibland om vart annat. Hennes senaste bok heter DICHtionary och är en samling med ord och dikter om ord som är lika i engleska och tyska men som betyder helt olika saker ( de dåliga vännerna kallar hon dem). Vill du se flera bilder från festivalen kan du kolla på min flickrsida

Tack till arrangörerna av Oslo Poesifestival, ett bra kulturutbud flera borde få ta del av. Poesi är roligt att höra på, man behöver inte begripa allt, det mystiska behöver ingen förklaring, bara upplevlesen.

Norske bøker på film (Saabye Christensen, Frobenius och Lien)

Vi som kom till Litteraturhuset i Oslo den 29 september fick vara med om en intressant och spännande samtal med två manusförfattare och en regissör om adaptation: att göra filmmanus av en bok. Det var en lite speciell kväll eftersom Oda Bhar gjorde sin debut som intervjuare i Wergelandsalen. Författarna Lars Saabye Christensen, Nikolaj Frobenius och regissör Jens Lien var gäster. Jag hade kallsvettiga händer och rampfeber på O:s vägnar. Det hade Lars med, men nog mera på sina egna.

Lars Saabye Christensen inledde med att berätta lite om sin karriär som manusförfattare

Lars Saabye Christensen inledde programmet med att berätta om sitt manusskrivande. Han är självlärd och lärde sig manusskrivning genom att se på film med stoppur. Han har skrivit manus i ganska många år t.ex. ”Herman”, ”Telegrafisten” och nu senast ”Maskblomstfamilien” . Högen med antagna manus är fortfarande högre än de som inte blev av. Lars gjorde ett starkt intryck på mig, han har en intensitet och känslighet som till och med när han pratar om manusarbete berör. Hans långa meningar med inskjutna satser gör att inledningen nästa blir som poesi. Det är fint att höra en konstnär tala om sitt arbete så reflekterat och samtidigt med humor och med en viss självdistans.

Regissör Jens Lien, klipper just nu "Teori og praksis", premiär, kanske, mars 2011

Nikolaj Frobenius har skrivit manus till "Teori og praksis"

Oda Bhar

Nikolaj Frobenius och Jens Lien har samarbetat med att göra Nikolajs bok ”Teori og Praksis” om till film. Nikolaj har studerat manuskrivning i England och också varit filmkonsulent. Snart skall han själv regissera film i projektet ” Den hvite linjen” . Jens har tidigare gjort långfilmerna ”Den brysomme mannen” och ”Jonny Vang”, samt flera kortfilmer t.ex.”Dören som ikke smakk” och ”Naturlige briller”. (dom kan du se på Utube)

Vi fick se klipp ifrån filmerna Maskeblomstfamilien och den ännu inte färdiga ”Teori og Praksis”.

Jens

Lars

Nikolaj

Jag har gått en del på ”Blått lerret”det sista året och det var frigörande skönt att slippa den grabbiga och hejarklacksaktiga atmosfären som man upplever på Parkteatret, att prata om det man gör och hur man gör det behöver inte vara det samma som självpromotering och breda solvargsgrin.
Vi fick höra om vad som skall till för att en bok skall bli en film och fick konkreta råd och exempel på hur man skall gå tillväga i ett manusarbete. Hur skriver man ned  en bok på många hundra sidor till ett manus på nittio? Vilken historierna (i boken) vill man berätta? Behöver man flera karaktärer i filmmanuset än i boken (för att berättelsen skall föra framåt)? Konstnärligt arbete handlar ofta om mödosamt hantverk och där skiljer sig inte manusskrivande från andra konstarter. Det krävs blod, svett och goda kontakter!

Film, Gimle filmfest och Blått lerret februari

Jag hade tur härom dagen, jag var på förpremiär på den svernska filmen ”Apan” på Gimle i Oslo. Vi fick samtidigt höra på ett samtal mellan regissören Jesper Ganslandt och författaren och förläggaren Mattis Øybø. Det var tyvärr en ganska slapp intervju där exempelvis frågan om den västsvenska filmvågen som vanligt kom upp, som det alltid gör när det är någon som kan likna på en göteborgare i salen, Jesper är från Falkenberg. – Nej, sa Jesper, den har jag inte märkt något av. Så fick vi då se filmen, som Mattis så riktigt tidigare påpekat skiljer sig ganska mycket från Jespers tidigare film ”Farväl Falkenberg”: ”Apan” är ingen rolig film inte knepig eller vacker inte klurig eller frän. Inte så sorglig heller. Den är bara hemsk. Men bra och hemsk på samma gång liksom. Jättebra. Tror jag. Gå och se den. Tyvärr kan man inte berätta så mycket om den utan att avslöja för mycket. Men bra är den, ju.

Jag har inte märkt av nån jävla våg!

Lite senare i veckan var jag en tur på Blått lerret på Parkteatern. Vi fick presenterat två långfilmer och en kort film. Först ut var ”En helt vanlig dag på jobbet” Den alltid lika glittrande Silje Riise Næss intervjuvade regissör Terje Rangnes och manusförfattare Erlend Loe. Filmen bygger på Se og Hør journalisten Håvard Melnæs bok med samma namn. Jag såg Terje i en intervju i Tromsø tidgare i vintras och såg då samma klipp från filmen, det verkar bli en ganska bra fil utifrån klippen att dömma den börjar ganska komiskt lite farsartat men sluta tragiskt. Gläder mig till att se den.

Terje

Rangnes och Loe

Erlen Loe hade en fin munkjacka på sig

Vildmansfotograf

Fridtjof Kjæreng debuterar på bio med dokumentärfilmen ”Snøhulemannen”, han har tidigare jobbat med dokumentär på norsk tv där han filmat Lars Monsen som tar en liten tur genom Kanada på tvären. Den här filmen är ganska annorlunda även om den handlar om skäggig man i vildmarken. Den här mannen bor i snögrottor i de norskafjällen. Han är ganska speciell på ett både rörande och filosofisk sätt. Publiken skrattade nervöst och ganska irriterande, det är jobbigt att se någon som inte vill leva som oss andra. Det blir en fin film tror jag, men jag skall nog försöka se den hemma. Ibland kan det vara bäst så.

Så kom den avslutande filmen och kvällens höjdpunkt. ”En ganske snill man” Stellan Skarsgård har huvudrollen i Hans Petter Molands nya film. Den skall visas i Berlin den här veckan. Fantastiska klipp! Tror det blir en kool film. Jag fick några bilder på HP och senare också Gard Eidsvoll. Men jag satt lite dumt och kunde ha haft ett par bilder på kvällens överaskning: Stellan Skarsgård som plötsligt stegade in på scenen! Jag gjorde några försök men fick inte till det så bra. Typiskt.

HP är en kool karl!

Om du skulle behöva en storyboardtecknare nångång, just give me a call!