Att rita ljud är inte lätt. För vad skall man egentligen rita? Ljudvågorna som träffar mitt öra, artisten, vad som sker inne i mig? Är det överhuvudtaget nån idé att försöka? Man hamnar lätt i en serietidnings klisché. Och det kan ju vara helt ok. Om man vill.
Jag brukar rita när jag går på en konsert. Det ger en extra dimension till upplevelsen. Skisserna är som små notis eller komihåg lappar.
Fredagen den 24 februari gick jag hörde på en ljudinstallation på Deichmansbiblioteket på Schousplats i Oslo. Fyra unga män som experimenterar med elektroniska musik. Jag märker jag värjer för att kalla det musik, det ger fel intryck, det är få toner mest ljud av saker jag aldrig hört förut. Och just det att jag aldrig hört något som ens kan likna något jag hört förut kan ju implicera två saker: min okunnighet eller att det faktiskt är något unikt. Och det är ju kul, att det känns så unikt.
Jag egentligen fattar jag inte ett dyft av den här typen av konst, men det är egentligen inte så farligt. Man kan uppleva saker utan att fatta. Precis som modern poesi som ofta kan vara ganska performativ är Young´s modulus ljudinstallationer både performativ och en poetisk upplevelse.
@
Jag sitter i relativ mörkt rum och se på fyra gestalter som knappar och rattar på sina elektroniska remedier, på väggen är det projicerat två ornamentala (den ena med ränder den andra med rutor) videofilmer. Om det jag hör på är en slags ljudbild. Det är inte kakofoniskt och det är sällan för högt och irriterande.
Pojkarna gör var och sin grej utan att det blandar sig med varandra. Ljuden ligger i lager och bildar en elektronisk hägring som hänger i luften framför oss. Det är vilsamt men koncentrerat och jag tappar aldrig intresset. Det sker hela tiden något nytt och jag blir förväntansfull: vad kommer nu, vad skall hända?
Att hör t.ex.en flaska mineralvatten genom en hydrofon är ganska speciellt. Volymen höjs och sänks och jag försöker fånga något på papper som jag knappt ser i det svaga ljuset.
I tre timmar varar sessionen och jag har aldrig lust att gå. Young´s modilus består av två konstellationer dels Arne Borgan and Ulf Holbrook (Cloudbuilder) som jag har skrivit om förut, i tillägg kommer Martin Palmer and Arnfinn Killingtveit (TARFIELD) som är från Trondheim. Tillsammans skall de göra en serie experimentella konserter detta var den första. Jag vill gärna höra mera.
Kulturkroki 
Kommentera