Den 13 oktober var jag och hörde på en paneldebatt i Kunstindustrimuseet. Debatten eller samtalet arrangerades av Norske kunsthåndverkere och Norsk kritikerlag.
De två inbjudna kritikerna besvarade frågan med att det är för liten plats och inget intresse i redaktionen för objekt och materialrelaterade konstnärliga uttryck (konsthantverk). Lars Elton som skriver i VG får sällan eller aldrig chansen att skriva kritik om utställningar där man visar sådan konst, tråkigt nog.
Mona Gjessing kritiker i Klassekampen svarade något likande.
Cecilie Skeide som inte är kritiker men kurator på Lillehammer museum berättade att man ändrat sin utställningsstrategi och letar nu aktivt efter intressanta konsthantverkare för utställningar. Det har varit flera sådana det senaste året; nu senaste med smyckekonstnär Sigurd Bronger.
Samtidigt tror man sig se en trend i konsten som lutar mera mot uttryck som är materialrelaterade och sinnliga. Det lades också ned åtskilligt med tid på att försöka definera vad egentligen konsthantverk är. Uttrycket myntades från början för att särskilja sig från brukskonst. Den politiska betydelsen den en gång hade på 70-talet har förlorat sin betydelse.
Det är många om benet och kanske är det strategiskt oklokt att kalla det man håller på med för “konsthantverk”, det tycker i alla fall studenterna på fakulteten för Kunstfag vid Kunsthøgskolen i Oslo där 90% hellre kallar sig för konstnärer; enligt den nytillträdda dekanen Jørn Mortensen. Man snackade lite fram och tillbaka men kom väl aldrig fram till någon konklusion om vad som borde göras för att konsthantverk skall få mera uppmärksamhet i pressen. Kanske kan vi snart sluta snacka om hur ett verk är gjort och istället försöka se efter om det verkligen är intressant?
