Lösa kanoner på Tronsmo

Steffen Kverneland och Lars Fiske lanserade sin nya bok Kanon 4 på Tronsmo bokhandel i Oslo den 21 Oktober. Det är alltid kul att höra på Steffen och Lars som generöst berättar om sitt arbete. För mig är det extra kul eftersom jag själv ju gillar att rita och är intresserad av liknande problemställningar.
Böckerna som är vad man kallar grafiska eftersom de har ett seriealbum format handlar mest Edvard Munch, Kurt Schwitter deras konst och liv. Men författarna är ofta med själva och man får ta del i deras sökande efter kunskap och sin besatthet av de två konstnärerna. I den här boken får man dessutom ta del i tecknarnas dödsångest och de två konstnärernas död.

 

Kritikvärdig konsthantverk, paneldebatt på Kunstindustrimuseet

Den 13 oktober var jag och hörde på en paneldebatt i Kunstindustrimuseet. Debatten eller samtalet arrangerades av Norske kunsthåndverkere och Norsk kritikerlag.

De två inbjudna kritikerna besvarade frågan med att det är för liten plats och inget intresse i redaktionen för objekt och materialrelaterade konstnärliga uttryck (konsthantverk). Lars Elton som skriver i VG får sällan eller aldrig chansen att skriva kritik om utställningar där man visar sådan konst, tråkigt nog.

Mona Gjessing kritiker i Klassekampen svarade något likande.

Cecilie Skeide som inte är kritiker men kurator på Lillehammer museum  berättade att man  ändrat sin utställningsstrategi och letar nu aktivt efter intressanta konsthantverkare för utställningar. Det har varit flera sådana det senaste året; nu senaste med smyckekonstnär Sigurd Bronger.

Samtidigt tror man sig se en trend i konsten som lutar mera mot uttryck som är materialrelaterade och sinnliga. Det lades också ned åtskilligt med tid på att försöka definera vad egentligen konsthantverk är. Uttrycket myntades från början för att särskilja sig från brukskonst. Den politiska betydelsen den en gång hade på 70-talet har förlorat sin betydelse.

Det är många om benet och kanske är det strategiskt oklokt att kalla det man håller på med för ”konsthantverk”, det tycker i alla fall studenterna på fakulteten för Kunstfag vid Kunsthøgskolen i Oslo där 90% hellre kallar sig för konstnärer; enligt den nytillträdda dekanen Jørn Mortensen. Man snackade lite fram och tillbaka men kom väl aldrig fram till någon konklusion om vad som borde göras för att konsthantverk skall få mera uppmärksamhet i pressen. Kanske kan vi snart sluta snacka om hur ett verk är gjort och istället försöka se efter om det verkligen är intressant?

Dan Colen- Peanuts

Peanuts, the movie.

En lätt kutryggig man flanerar genom New Yorks gator ivrigt tuggande på jordnötter. Han kastar skalen ifrån sig som om han sår en åker med jordnötter.  Han går långsamt förbi hus och skulpturer ibland sitter han, ibland går han, utan att egentligen se på något. Hänger en stund utanför Guggenheimmuseet, går vidare. Duvorna pickar ivrigt i skalen som hamnar på trottoaren, en gatsopare städar upp. Man ser väldigt tydligt hur han tuggar medan han samtidigt krafsar upp nya nötter. Det ser lite maniskt ut, han kan liksom inte sluta. Ingenting verkar viktigt eller egentligen intressant. Han bara dräller omkring. Det är en lång film och jag sitter och ser på den i Anselm Kiefers blybokbibliotek på Astrup Fearnley museet.  Efter ett tag börjar jag själv känna mig som om jag är gjord av bly.  Med uppbådande av mina sista krafter släpar jag mig ut för att se på lite andra grejor han har gjort. Tror jag har fattar poängen: ”it´s just peanuts” lätt som en plätt, ganska betydelselöst, allt sammans, helt enkelt.

Don’t Judge a Book by its Cover (Another Country)

Jag gillar hans materialbilder. Jord på duk, skoavtryck, ser ut som om nån bara har gått ut på den stora vita duken med sina stora dojor och trampat omkring i en obegriplig koreografi.  Men det är fint. Opretansiöst. Jag kommer på mig själv med att fundera över vad som gör att en bildkonstnär till skillnad mot en konsthantverkare kan ta sig såna friheter med material. Ja, vad är det egentligen för skillnad? Bara för att du är en kool typ från Lower East Side, New York så kan du liksom bara kladda på med tuggummi, jord, färg eller till och med blommor och så göra bilder av det! Jag grubblar lite på det, en stund. Sen så tänker jag: det är fint, det är vackert och skit samma vad det är gjort av. Det är inte det som är poängen. Materialet har visst sin egna specifika kvaliteer men det är bara medel för att göra något. Jord på en vit duk är fint om man gör det riktigt. Så jag tänker inte på det längre jag bara ser på rytmen upprepningarna kontrasten på fotspåren som Dan och hans kompisar har lämnat efter sig på den vita duken. Dom hade säkert jättekul, dom skrattade och drack läsk med dom ropar uppmuntande till varandra: Awesome! Great! Step on it! Dan försöker få dom att stå stilla på duken medan han släpar den efter sig på det leriga fältet. Sen rullar han ihop dukarna och kör hem till ateljeen. Hans assistenter spikar ihop kilramar och spänner upp de stora dukarna. Dan sitter i soffan och dirigerar. Han dricker lite te och diskuterar ivrigt med sina medhjäpare som kommer med intställsamma kommentarer. Han ler och låtsas inte höra. –Den är bra, säger han och pekar på en duk med jordiga och gräsgröna fotspår, den ska med till Oslo! –Awesome! ropar assistenterna.

Dan Colen: "Nobody move, nobody get hurt" (2010) photo by Oda Bhar

Jag är avundsjuk, det är så enkelt och så bra gjort. Han bara leker och har kul. Med stort allvar. Ibland målar han superrealistiskt med små magiska förändringar. Ibland bara ”bättrar” han på fula dilletantiska bilder; plötsligt blir en trists kontrastlöst naturmåleri vackert, han bara målar dit två kråkor som flyger med en banderoll emellan sig: ”fuck authoriaty” står det på den, upp och ned! Från platthet till poesi.

The Whole Enchilada, flagga, stång, betong

Vi är inte så många som ser på utställningen idag och man kan gå ganska ensam genom rummen studera de mödosamt målade interiörerna se på kronbladen som är utsmetade över duken, lukta på tuggummit som hänger som stora kladdar på tavlorna. Känner mig liten och gläder mig att se att man kan vara så fri i tanken. Utan ansträngning, småpotatis, ingen big deal, bara  ”peanuts”.

You made your point.

Cloudbuilder at MU

Ljudet av stekt ägg strömmade ut av högtalarna. Teakradiogrammofonen hade blivit en järnspis med stekpanna utan lukt, bara ljudet. Så kommer det ett nytt ljud det pulserar och blir kakafoniskt. Jag lyssnade utan att förstå, egentligen skulle jag höra på barnradion men hade slagit på en stund för tidigt. Men istället för trallande glada barn fick jag en unik inspelning med Stockhausen från Westdeutscher Rundfunk i Köln. Det var ful otroligt ful och jag glömde det aldrig.

Arne

Cloudbuilder spelar ganska vacker musik inte traditionellt rytmisk och musikalisk. Mer”ljudiskt” egentligen, och ljuden som pojkarna tar fram ur sina små maccar är magiska och stämmingsfulla aldrig stojigt men ofta ihållande och intensiva. Ibland som en matta eller varm filt. Tusen miljoner ärtor som hoppar på ett glasbord, eller bara blåsande svajande. Stämmning tillstånd. Och ofta kom jag på mig med att undra, vad det var jag hörde. Vad var det? Eller det? Och det!

Ulf

Alla grejorna och boxarna var monterade som in stor rishög det strömmade kablar och ledningar ned på golvet. Ljuset från dataskämen kasta ett vitt ljus på Ulfs brillor bakom skymtar jag ögonen som ser in i skärmen, koncentrerad. Arne håller upp en Ipad i luften.

Find the sound

Jag föröker gissa vilket ljud han gör med paddan. Men den försvinner in i något nytt som ta min uppmärksamhet. Jag hade fått ny insikt när jag gick hem senare på kvällen och kände mig upplivad. Nu är vi inte längre beroende av Westdeutscher Rundfunks studio för att få höra på märklig musik. Nu räcker det med att gå till Sound of MU. Det är bra.

Ulf und Arne

Audience

GAD två utställningar

Det har redan hunnit bli mars och det har redan hunnit bli ganska många vernissager som jag borde ha kollat. GAD brukar jag inte missa. Det är en generös och varm stämning på vernissagen. Alla är välkomna: De välbeställda kunderna, konst -kännare -historiker, konstnärer, akademistudenter, museumsfolk, hipsters och de vanliga snyltarna. Knut håller fina tal till konstnären och berättar för oss andra vad vi ser eller kanske inte ser. Man är trygg på ett vis, hur farliga bilder man än visar. Här några teckningar från det två senaste utställningarna;

21 januari Morten Slettemeås måleri i god ”GAD anda” kraftfulla färgrika målerier. Roligt vernissage.

Cellphone, Cap

Coustomers

Duffelboy

Ladies

Knut

Artisthipsters

I Mars visar man den holländska konstnären Ronald Versloot, fina målerier gå och se!

Alexandra

Hipster

Roland Versloot

pointing out

couple

hanging in hanging out

What´s that?

Oslo Poesifestival 2010

Jag var på Oslo Poesifestival den här helgen. Festivalen har flyttat kvällsverksamheten från Litteraturhuset till Caféteatret på Grønland. Det är en gammal metodistkyrka som nu är både teater och kafé. En fin lokal som jag hoppas fler upptäcker.

Dag Solstad presenterar Bertrand och Jørgen

Dag Solstad presenterade de två första poeterna. Bertrand Besigye och Jørgen Leth läste dikter om sport. Bertrand dikter handlade om hjältemodiga tyngdlyftare och boxare (kvinnliga) som satsar allt och vinner respekt. Jørgen läste mer lågmält om sina tillkortakommanden som cyklist och bordtennisspelare (”jag skulle ha haft en backhand också, då hade jag vunnit”).

Jørgen Leth är gammal tävlingscyklist och pingisspelare.

Bertrand gjorde en kraftfullt uppläsning om kända och mindre kända idrottutövare

Oslo Poesifestival har i år alltså givit sig österut i Oslo. Medan katförsäljarna utanför vandrar hermåt efter dagens sträv sitter vi med fyllda glas och hör på dikter om Grønland. Detta är ett projekt som där man kan lasta ned geotaggade ljudfiler och höra på dikter som handlar om olika platser på Grønland. Torgeir Schjerven, Inger Elisabeth Hansen, Walid al-Kubaisi, Inghill Johansen, Kristine Næss og Inger Bråtveit hade fått uppdraget att skriva. En god ide som kanske inte riktigt funkade alla gånger, men det gjorde ju inte mitt tecknande hela tiden heller, därför är det bara en bild med från denna seansen: nämligen Torgeir Schjerven. Han skrev en dikt där många fruktnamn ingick.

Torgeir läser om Grønlandstorg, som egentligen är havets botten.

Sigbjørn Skåden skriver dikter som ibland bara blir som ljudcollage (bäst när han blandar samiska och norska).

Sigbjørn läste på samiska och norska samtidigt!

Ursula Andkjær Olsen var min favorit. Hom skriver spännande dikter som inte vet var dom skall ta vägen, roliga och komplexa.

Usula är en lite dam med stora dikter

Cornelius Jakhelln läste en dikt med annagram på Audun Lindholms namn från den hyllningsskrift som givits ut med anledning av hans 30-årsdag.

Cornelius läste hyllningsdikt på mobilen

Jag gillade också Cornelius fina dikter med norrönt motiv. Trots att det handlade om gudar (som borde var något allt annat än emo) är det något känsligt och skört över dom. Förövrigt kan jag rekomendera ett annat av Cornelius projekt: Sturmgeist, härlig vikingaromantik med fin blackmetall känsla!

Jo gillar stavkyrkor

Lördagskvällen avslutades med dikter om stavkyrker av Jo Eggen.

Cecilie Løveid skriver fint om köttkakor och annat gott

På Litteraturhuset, dagen efter, hade vi turen att få se Jørgen Leths film ”Haiti” i sin helhet (det var meningen först med bara några klipp). Den handlar om målande konstnärer (alla självlärda) på ön och om den speciella målartraditionerna som finns där. Jørgen hade en jättesamling med haitiskt måleri, värdens största, som gick förlorad i jordbävningen. Nu är bara filmen kvar om konsten och konstnärerna.
Efter filmen hörde vi på Cecilie Løveid som skriver dikter om mat och allt möjligt annat, ganska opretansiöst och lekfullt.

Uljana writes in german and deusch at the same time

Den sista krokin är på Uljana Wolf som skriver både på tyska och engelska, ibland om vart annat. Hennes senaste bok heter DICHtionary och är en samling med ord och dikter om ord som är lika i engleska och tyska men som betyder helt olika saker ( de dåliga vännerna kallar hon dem). Vill du se flera bilder från festivalen kan du kolla på min flickrsida

Tack till arrangörerna av Oslo Poesifestival, ett bra kulturutbud flera borde få ta del av. Poesi är roligt att höra på, man behöver inte begripa allt, det mystiska behöver ingen förklaring, bara upplevlesen.

Norske bøker på film (Saabye Christensen, Frobenius och Lien)

Vi som kom till Litteraturhuset i Oslo den 29 september fick vara med om en intressant och spännande samtal med två manusförfattare och en regissör om adaptation: att göra filmmanus av en bok. Det var en lite speciell kväll eftersom Oda Bhar gjorde sin debut som intervjuare i Wergelandsalen. Författarna Lars Saabye Christensen, Nikolaj Frobenius och regissör Jens Lien var gäster. Jag hade kallsvettiga händer och rampfeber på O:s vägnar. Det hade Lars med, men nog mera på sina egna.

Lars Saabye Christensen inledde med att berätta lite om sin karriär som manusförfattare

Lars Saabye Christensen inledde programmet med att berätta om sitt manusskrivande. Han är självlärd och lärde sig manusskrivning genom att se på film med stoppur. Han har skrivit manus i ganska många år t.ex. ”Herman”, ”Telegrafisten” och nu senast ”Maskblomstfamilien” . Högen med antagna manus är fortfarande högre än de som inte blev av. Lars gjorde ett starkt intryck på mig, han har en intensitet och känslighet som till och med när han pratar om manusarbete berör. Hans långa meningar med inskjutna satser gör att inledningen nästa blir som poesi. Det är fint att höra en konstnär tala om sitt arbete så reflekterat och samtidigt med humor och med en viss självdistans.

Regissör Jens Lien, klipper just nu "Teori og praksis", premiär, kanske, mars 2011

Nikolaj Frobenius har skrivit manus till "Teori og praksis"

Oda Bhar

Nikolaj Frobenius och Jens Lien har samarbetat med att göra Nikolajs bok ”Teori og Praksis” om till film. Nikolaj har studerat manuskrivning i England och också varit filmkonsulent. Snart skall han själv regissera film i projektet ” Den hvite linjen” . Jens har tidigare gjort långfilmerna ”Den brysomme mannen” och ”Jonny Vang”, samt flera kortfilmer t.ex.”Dören som ikke smakk” och ”Naturlige briller”. (dom kan du se på Utube)

Vi fick se klipp ifrån filmerna Maskeblomstfamilien och den ännu inte färdiga ”Teori og Praksis”.

Jens

Lars

Nikolaj

Jag har gått en del på ”Blått lerret”det sista året och det var frigörande skönt att slippa den grabbiga och hejarklacksaktiga atmosfären som man upplever på Parkteatret, att prata om det man gör och hur man gör det behöver inte vara det samma som självpromotering och breda solvargsgrin.
Vi fick höra om vad som skall till för att en bok skall bli en film och fick konkreta råd och exempel på hur man skall gå tillväga i ett manusarbete. Hur skriver man ned  en bok på många hundra sidor till ett manus på nittio? Vilken historierna (i boken) vill man berätta? Behöver man flera karaktärer i filmmanuset än i boken (för att berättelsen skall föra framåt)? Konstnärligt arbete handlar ofta om mödosamt hantverk och där skiljer sig inte manusskrivande från andra konstarter. Det krävs blod, svett och goda kontakter!

Høstutstillingen 2010 och Ernesto Neto på Astrup Fearnley

Jag var på det högtidliga öppnandet av Høstutstillingen 2010, Anders Sletvold Moe fick två pris! Man höll tal och skrattade åt alla surpuppor som tycker att Høstutstillingen är dåligt, för det har ju alltid nån tyckt, ju! Men vi fick vet att HU är en demokratisk utställning där alla bedöms på samma vilkor och vem som helst kan komma med. Kulturminstern klämde till med att: –vi tog oss alla tusan så bra ut! (siterade en gammal konstnär) det kunde ju ingen säga emot och vi applåderade och hurrade för oss.

Anders Sletvold Moe vann två pris

Prisutdelare

Kulturminister

Performancekonstnär

Fint att ha nån att hålla i handen på höstutställningen

Fina skor (oranga)

Tegneklubbens lilla stuga

Kulturministern kollar på konst

Kolla nudelmannen!

Efter att ha gått runt och sett på slackerbilder, romantismeteckningar och andra mera vanliga bilder (nästan inga skulpturer i år) beökte jag Astrup Fearnley som visade arbeten av Ernesto Neto från Brasilien. Fina installationer som man fick fingra på (oftast). Det var: många barn som klättrade omkring (väldigt glada), föräldrar som smsade eller snackade i mobilen och ville gå hem (nej inte alla!), nylonstrumpeväxter från taket fyllda med sand eller bönor och flera andra fina verk som vi kan se fram till jul. Gläder mig att få komma tillbaka. Då skall jag bada i bollhavet!

Ernesto blåser och blåser så svetten stänker (bild från videoinstallation)

Kul, se på video

Pink suede shoes

Softar på polyesterryan

Prinsessan på jätteärtan

I bollhavet

Øya festivalen 2010 dag 4

Det blev ganska blandade upplevlser den sista dagen, från rent oväsen till mininmalistiskt gitarplink.

Pow Pow är unga och väldigt duktiga musiker

Pow Pow spelar intstrumental musik ganska koola med känsla av gammal elektronika och progg från 70 och 80-talet.

Populär gitarrist med många beundrare i publiken

Cymbals Eat Guitars är från New York. De spelar en ganska stojig och lite introvert indie med känsla av 90-talet, fint och energiskt.

Cymbals Eat Guitars Matt Whipple, Matthew Miller

Joseph D'Agostino, Brian Hamilton

Woa, woa, woa

Local Natives var populära på Øya, dom spelar en slags rytmisk californiarock med lika komplicerad stämsång som Crosby, Stills and Nash.

Vi är från Los Angeles och det är första gången vi är i Norge, Norge är det bästa utlandet vi varit i någonsin!

Altaar är ett stojprojekt, ganska våldsamt. Kändes som att vara inne i en maskinsal som håller på att haverera. Jag klarade att släpa mig fram til scenkanten och skymtade genom röken de håriga djuren som överöste oss med kvalmande oväsen. Efter en stund skymtade jag en man som låg sammankrupen på golvet: Han slet och drog i sin Fender som långsamt föll sönder, bit för bit. Intressant att se någon klara att riva en gitarr i småstycker med bara händerna. Klubben som egentligen mest av allt är ett stor plasttält blev efter en stund outhärdlig varm och fuktig, rökmaskinen pumpade ouppörligt ut enorma mängder med rök och ibland skymtade man bara artisterna på scenen. Jag flydde tillsammans med många andra ut i friska luften jagad av Altaars ylande intstrument, en fantastisk upplevelse som jag nog aldrig kommer att utsätta mig för igen.

Altaar

Converge spelar hardcore eller metalcore, det finns flera märklappaer på deras musik. Jag hade aldrig egentligen hört dom innan de gick på Vikascenen och jag hörde väl inte så mycket av dom under konserten heller. Det var skandlöst dåligt ljud, synd för Convege är ett intressant band som har ett kraftfullt och våldsamt utryck. Jacob Bannon är en fantastiskt artist som jobbar hårt och dedikerat på scene. Samtidigt är han ödmjuk och tackade flera gånger under konserten för att de fick komma och för vårt stöd. Jacob är designer och gör alltid albumomslagen till bandet.

Jacob Bannon

Kurt Ballou

Oliver Sim

Romy Madley Croft

Kvällen avslutades med XX, stämningsfullt och fint. Kanske lite väl mininmalistiskt, och kanske borde de sluta mumla i mickrofonen mellan låtarna. De hade en lycklig och hängiven publik som gav respons på minst ljud ifrån scenen.

Øya var fin i år igen jag fick höra många bra band kanske Purified in Blood och Fool´s Gold var dom roligaste och mest oväntade upplevelserna. Maten var som alltid riktigt dålig, speciellt kycklinggrytan som mest likande på ”Wiskas kattmat: kyckling i gelé”utmärkte sig, økoglassen däremot var fantastisk och ytterst prisvärd! Vi överlevde och hade det fint, nästa år skall vi ha sol hela tiden, det skall bli kul!

Øya 2010 dag 3

Dag tre började sent, vi fegade och stannade inne under det värsta skyfallet. Men sedan kom solen tillbaka. Vi drog på oss gummistövlarna rusade ned till parken och fixade precis att komma med på Die Antwoords konsert, som var formidabel (episk skulle nog nån säga), jag kommer aldrig att glömma de två sydafrikanska bengetterna som rusade omkring på scenen och lärde oss svärord på afrikaans. Exotiskt ja, men jösses för ett driv dom sparkar M.I.A s lilla rosa stjärt ända hem till England!

Die fooking Antwoord

flickan med guldkalsongerna

pojken i tigerpyjamasen

Hörde att Die Antwoord gästade Major Lazers konsert, grämmer mig at jag inte såg den, skall visst ha varit kanon

Field Music, musik för musiker

Field Music var en ny bekantskap, första gången i Norge sympatiska men ganska avanserade påminner mig om 70-talets symfonirockare, men inte så svulstigt. Bra.

Red bass player Field music

Marina and the Diamonds ha jag sett fram emot och hon har en fantastisk röst som hon utnyttjar till fullo. Bra, men det är synd att hon inte vågade slappna av lite. Typiskt engelskt genomregiserade moves och poser, mycket smink och kostym. Men Marina var är du? Glöm idol, vi vill se hon som skrivit texterna det är mer bra nog.

Sweet girl

PiB bass player

Jag är så otroligt farlig grr!

Yeaa!

Playing the guitars like evil lizards

Så gick jag och kollade Purified in Blood, från Stavanger som sparkar allas arselen hårt. De är otroligt charmerande, två av pojkarna lufsar runt och grymtar ohörbart i mickarna (growling) medan de andra poserar hotfullt mot oss och låter de maskingevärs knattrande tonerna regna över oss, bastrumman slår hårt och ihållande i magen. Jag klara nästan inte andas och låter mig dras med i infernot, druknar i det våldsamam kraftfulla landskapet uppmålat av Purified in Blood. Tack pojkar jag är upplyst!