Annorlunda dokumentärfilm, Blått Lerret

Blått Lerret är ett filmbransch evenemang på Parkteatret i Oslo. Man brukar visa klipp från nya norska produktioner som ofta inte är klara för premiär. Och i samband med det intervjua regissörer, producenter och skådespelare. Det är populära och välbesökta evenemang med både filmarbetare som snackar jobb och andra nördar som bara gillar film. Kvällens DJ dessutom spelade fina gamla spår i pauserna och fick vi höra vintage syntpoop och newwave. Trevlig att höra OMD igen.

Jannickes Systad Jacobsen har gjort en dokumentär film om två kompisar, Alexander och Erlend. Filmen heter "Scener fra et vennskap"

Alexander Stenerud är artist och deltog i den senaste norska uttagningen till Melodischlagerfestivalen. Vi fick se ett klipp från när Alexander var med i tävlingen.

Erlend Sæverud har egen ljudstudio och är bästa kompis med Alexander.Ibland fiskar dom och pratar om viktiga saker.

Gunnar Hall Jensen har tidigare gjort en film som heter "Gunnar goes confortable", den nya heter "Gunnar Goes God" han gör altså dokumentärfilmer med sig själv i huvudrollen. Lite som Michael Moore gjorde i början. Den här gången involverat har han hela crewet framför kameran. De reser till ett kloster i Egypten. En engagerande och spännnade historia som jag gläder mig til att se när filmen är färdig.

Jakob Rørvik, är en ung norsk film talent. Han har tagit sin film utbildning i London. Han visade sin debut kortfilm "Scratch". Han är inspirerad av fransk nyvåg film, fina bilder hektiska bilder ganska konstnärligt. Franskt med andra ord utan att var tråkigt. (Nej förresten all fransk film är inte tråkig, Melleville har gjort några bra "Le Dolos" från 62 är kool, så bara nästan alla)

Läs om Scratch hos Bharfot

Viktoria Wingeär en vacker och duktig skådespelare som har huvudrollen i Scratch hon spelar konst-studenten Lena som får en hangup på en vacker ung man och börjar förfölja och fotografera honom över hela stan.

Yngve Sæther var producent för Scratch. Kool kille.

Innan alt forsvinn: Inga S. Søreide & Ragnhild Ohma på GAD

Innan alt forsvinn:Två unga damer ställer just nu ut på GAD i Oslo. Ragnhild Ohma målar familjeporträtt på mdfskivor fantastiska enkla målningar i tillbakahållna färger. Säker och enkelt ligger ytorna invid varandra. Mdf:en skiner ofta igenom och ger bilderna ett fint skär. Ibland har hon klippt in en tapetbit eller ett annant mönstrat papper som för att understryka idyllen. Det är tungt, det är trist, inga lyckliga familjer som de avbildade själva försöker ge sken av. De är alla levande döda tror jag, de stirrar på mig med livlösa ögon. De stirrar på mig och jag tänker på realistisk tv-teater från 60-talet Bergman och Norén. Skrämmande bra. Bredvid Ragnhilds målningar hänger Ingas bilder av ruttnande träsk, dimman hänger tung över vattensamlingar mellan träden som kastar långa skuggor. Bilderna är målade på ett nästan impressionistiskt sätt, snabbt säkert och precist.De är vackra. Inga har också gjort vaxskulpturer som utstrålar samma sköna obehag. Smygritade lite. Här är några snabba. Tack för en fin kväll Alexandra och Knut, en fin utställning, gå och se sen innan allt försvinner!

Är ganska påverkad av min egne horror idér här.

Knut som vampyr, kanske den mest osannolika vampyren i världen!

Betraktar betraktaren

Konversation

Mannen med väskan

Artisttalk

Christian Kolverud med damer

Vernissage Galleri Maria Veie 13 November

Fredagen den 13 november var det vernissage på Galleri Maria Veie med Christina Leithe Hansens fotografier.
Galleriet ligger på Grønland i Oslo och är väl värt ett besök: Gå dit och se de fina bilderna! Vernissaget var som vanligt hos Maria festligt, den var fin stämming med många välklädda unga damer och kanske inte fullt så välklädda unga män. Jag gick runt med skissboken och försökte fånga lite av festen på pappret, kul att rita på utställning.

Maria Veie hälsar oss hjärtligt välkommna

Maria hade kvällen till ära på sig en fantastisk haute couture klänning designad av Nina Skarra

Aftonklänning satt perfekt designen påminner om sofistikerad design från 60-talet tycker jag.

 

 

Prinsessan och trollet

Andre ocg Oda fotograferad ivirgt varandra, konsten och alla oss andra

Oda Bharfot Paal Bjelke Andersen

Amber Paal

Vacker dam i fin kappa

High heels

Artisttalk

20 år efter murens fall, Litteraturhuset Oslo

Knut Hoem och Christoph Hein

5 november var vi på två författarintervjuer i Litterarurhuet. Knut Hoem samtalde Christoph Hein författare och politisk aktivist under DDR tiden, han var bl.a. en avtalarna under den stora demonstrationen som inträffade dagarna före murens fall. Det var en väldigt spännade och intressant intervju som blev simultantolkad. Tolken gjorde en imponerande insats. Samtalet varade  en timme som var allt för kort tid.

Christoph Hein

Vi tog en kopp kaffe och en smakbit av restaurantens utmärkta äppelkaka efteråt, eftersom det var en timme emellen de bägge föredragen. Baren på litteraturhuset är ganska ok, en smula pretto kanske men det är trevlig betjäning och man kan ju allitd spana lite på de andra gästerna som hänger i bakfickan. Ibland ser man en livs levande författare!

Spanar på damerna

Efter fikarasten bänkade vi oss återigen för att höra på författaren Vladimir Sorokin som inte alls var så villig eller intresserad att prata om muren eller upplösningen av det Sovjetimperiet. Det har just kommit en bok av han i norsk översättning: ”Køen” som är skriven bara som dialog mellan mäniskorna om köar för varor, boken består bara av dialog och ingen handling annat än den man kan läsa av det som sägs . Han menade själv att boken inte var politisk utan mer handlade om kön som en organism där jaget blir uppslukat. ”Køen” är alltså ett konscept och inte en politisk bok. Valdimir läste tonlöst ur boken och var en ganska pompös herre som strök sig över getskägget samtidigt som han svarade ointresserat på Knuts frågor.

Den siste musketören

Knut frågar..

och Vladimir svarar, kanske.

”Man tänker sitt” Ringen Kino

Kjetil är kool bakom micken och frågar på, vi lyssnar och lär.

Vi var på Oslos fulaste bio: Ringen Kino på förpremiär av den ganska hajpade svenska filmen: ”Man tänker sitt”. Och hajpen är väl inte helt oförtjänt, den är bra. Men den som väntar sig ännu en en pinsamhets vridande ”västkustfilm” som t.ex. ”Gitarr Mongot eller ett emo epos som  ”Farväl Falkenberg” blir besviken. Den är inte rolig, egentligen är den ganska tråkig, långsam och trög. Men väldigt vacker och bra samtidigt. Och arg. För under ytan på hela filmen ligger en stickande som en somnad fot, vrede. Jag var arg när filmen var slut. Först trodde jag det berodde på att den var dålig och inte ”handlade om något”. Men jag förstod efter att ha hört på den efterföljande interjuven med de två regissörena att den vreden jag kände kom från filmen. För den har liksom flera av de andra västkustfilmerna samma ursinne över normalitetens diktatur, över den svenska villaförortens kvävande likriktning. Filmen handlar om fyra män (en liten pojke och tre vuxna män) som står utanför, som blir föraktade, mobbade för att de inte gör vad som förväntas av dom. Dom är inte ”normala” snarare på gränsen till autister och de är inte snälla söta på något  filmutvecklingsstördt sätt. Dom skiter helt enkelt i vad andra menar om dom. Man kan tycka dom är onda knäppa och konstiga, men man gillar dom i alla fall. Den lille pojken Sebastian har voiceovern i filmen, han citerar långa citat av författaren Henry David Thoreau som handar om individens frihet och rättighet att vara den man är. Fräkt och ett  ganska koolt grepp.

Kjetil Lismoen från Rushprint samtalade som sagt de två regissörerna Fredrik Wenzel og Henrik Hellström, producent Erika Wasserman och kompositören Erik Enocksson. Det var som vanligt med Kjetil en ganska avslappnad tillställning där jag ibland kanske saknade en del uppföljningfrågor. Det blev en  ganska lång  interjuv där också publiken ställ många bra frågor. Jag satt lite för långt bak och dessutom bara med linjerat papper men här är sju snabba från en intressant afton:

Fredrik

Fredrik igen

Henrik

Henrik take two

Erika skulle fixade pengar efter att filmen var färdigskjuten, inte så enkelt.

Erik skrev musik utan att ha sett filmen, många gillar musiken med.

Hanne Ørstavik på Blå

Hanne läste fint ut sin senaste bok

Författaren Hanne Ørstavik blev i går (29/9) intervjuad av Rannveig Windingstad på Blå. Blå är mörkt, kallt och har en ventilationsanläggning som dånar som en danmarksfärja. Men efter att jag funnit en fläck upplyst av en röd spottlampa och virat halsduken ett extra varv så klarade jag glömma bort oljuden. Hanne läste ur sin senaste bok: ”48 Rue Defacqz” och jag blev snart fångad av hennes ord. Texten blev mer som ett stycke poesi än en berättelse. Orden målade upp ett fint tillstånd, ett slags verbalt rum där det var fint att vara. På ett vagt sätt påminde det mig om den fina upplevelsen jag på förra årets Audiatour. Där jag snabbt slutade att försöka förstå och istället släppte taget, för att kunna flyta med strömmen av ord och visioner. Rannveig var väl påläst och ställde många bra frågor. Vi hörde på och jag satt och kisade i mörkret mer och mer desperat efter att fånga någon slags situation. Jag har likt en del andra tecknare problem med att rita vackra damer, men här är i alla fall kvällens resultat. Rannveig har skrivit om sin upplevlese av kvällen här och Bharfot har tagit snygga bilder kolla in dom så kan du se om det liknar

Rannveig frågade

Kunstforum, släppfest på Vigelandmuseet

Vi gick på släppfest för den nya tidskriften Konstforum på Vigerlandmuseet, vi drack vin och hörde på paneldebatt med Tonje Gjevjon (Billedkunstnerne i Oslo og Akershus), Paul Grøtvedt (Kunstkritiker og kunsthistoriker) Jarle Strømodden (Vigelandsmuseet) og Ståle Stenslie (Kunsthøyskolen i Oslo). Ordstyrer var redaktör i Kunstforum Tore Næss. Debatten var ganska ok men samtidigt kanske inte den mest brännande: vem är det egenligen som ställer ut? kurator eller konstnär, teori eller objekt, debatten tog aldrig riktigt fart av även om man hade olika meningar. En lite surmagad idéhistoriker var egentligen ända undataget (undantag och undantag, han var rolig), men han menade att konsten som begrepp var död eftersom allt kan vara konst och förresten så fanns det ingen konst före 1740-talet så det så . Hoppas att Vigeland museet får ett nytt PA snart, trist när alla inte hörde det som blev sagt. Linssoppan skall förövrigt ha varit god. Lycka tll med ny tidskrift!

Paneldebatanter

Jarle Strøodden, kunst og teori

Maria Veie

Konstnär och teoretiker

André, objekt i praktiken

Flickan med ballongbyxorna (eller är det egentligen en klänning?)

Filosofen

Pojke med blanka skor

Eit nøytralt liv Litteraturhuset i Oslo

Författarsamtal på Litteraturhuset. Tre små skisser från händelsen med mer eller mindre porträttlikhet.

Kristine Næss och Cathrine Knudsen

Marit Eikemo

Marit Eikemo hade snygga stövlar

Galleri MGM

MGM hade vernissage i dag med arbeten av konstnärerna: A K Dolven, Dag Erik Elgin, Kristian Skylstad, Vibeke Tandberg, Martin Skauen kul utställning många fina arbeten god vin och hippa besökare, här är några snabba skisser från besöket:

Disfunctional Male Parent, guest

MGM guests

To the wetter end. Øyafestivalen 2009

musik för folk som inte förstår sig på folk

Lördag blev en blöt dag. Efter att har sett och sjungit med bob hund (som av NRKs Jørgen Heggstad fick en oförtjänt fyra, minst en femma för fan!) var det bara att snabba sig hem och fixa nytt regnställ. Det var ganska enkelt, som tur var, 500 pistoler på Friluftsmagasinet. Tillbaka i parken såg vi Farmers Market lira av sig en hög med låtar i rasande tempo och stora leenden. Regnet öste ned. Att rita var ingen idé. Allt flöt. Efter att ha tillbringat en timme i VGtältet. Tillsammans med våta människor som vätte sina torra halsar, vi drack kaffe, starkt, hett(tack Stockfleth för gratis koppen och glada leenden!), gick vi för att se Crystal Castles.

øltørst

Rural hipster

Och fick se en otroligt häftig konsert. Publiken var lika vild som CC, jag måtte bara rita. Tuschlavering i regn kan ge intressanta effekter. Men kanske inte alltid.

Herregud, vilken energi! Electropunk när den är som bäst.

Karin är mycket snyggare i torrt tilstånd

Försökte rita Karin Park lite senare och här blev resultatet en smula urvattnat. Sorry Karin nästa gång, då..

Så såg vi Tommy Tokyo. Då slutade det regna mirakulöst. Ritade men såg egentligen inte så mycket eftersom det blivit mörkt.

Det är en gitarr, det ser du väl!

"My 38 Browning" gillar jag bäst

Det var flera på scenen, en spelade banjo ibland. Fint. Tommy försvann in i mörkret. Ses snart igen Tommy.

Så vacklade vi hem i augustimörkret, tillfreds med tanken på att det kommer att dröja ett helt år till nästa gång vi skall höra på fjortisar som inte kan hålla käften framför scenen när vi vuxna vill höra på vad Beirut egentligen sjunger om! För. Vi kommer igen. Det gör vi, säkert. Tack Øya, tack.