På besök i Bystyresalen

Halstein Bjerke håller låda

Vi var i förra veckan i Bystyresalen i en höring som kultur og utdanningskomiteen hade ordnat. Man ville undersöka om byrådets ledare för kultur og næring hade undanhållit information om hur dålig ekonomi Munchmuseet egentligen är om man visste om hur många som egentligen skulle bli utan jobb. Fagforbundet och Forskerförbundets förtroendevalda var inkallade för att ge sin syn på saken, processen och i största allmänhet berätta om etatens tillstånd. Vilket betydde att jag tillsammans med min kollega Lars äntlikgen skulle få säga direkt till politikerna vad vi menade om deras förvaltningsansvar. Så stod jag där då i bystyretssal och fick hålla mitt inlägg. Något som jag aldrig hade kunna föreställa mig jag skulle få lov till. Jag tog tillfället i akt att göra några krokier på vår stads fäder och mödrar.

svår fråga

Venstre är inte mycket vänster,nej.

Høyre sover aldrig

Här är mitt inlägg från kvällen:

Jag har under mina 6 år som anställd och tillitsvalgt på Munchmuseet upplevt 4 direktörer och 4 omorgansieringar.
Personalen på Munch och Stenersen är, kan man säga, luttrade när det gäller förändringar och nya kvastar. Den senaste omorganiseringen är dock kanske den, som har chockat och berört oss mest. Nu skall vi, i tillägg till omorganiseringen, nedbemannas. Vi har inte budgett att betala allas löner. Svaret vad detta beror på, är olika beroende vem man frågar. Man säger det är överförbruk, för lite tillskott, felbudgettering och för höga intjäningskrav.
Men hur det än är så har museet nu ett kraftigt underskott som måste betalas.
Av oss anställda. Det är våra arbeten, vår kunskap och vår expertis som man vill offra.
Byrådsledaren sa i förra veckan: ” Alla etater måste hålla sig innanför budgettramen”
Vi är inte oeninga i detta, alla måste rätta munnen efter matsäcken. Oenigheten mellan oss och arbetsgivaren ligger i vad som kan skäras bort.
Konsekvensen av nedskärningen är stora:
Färre utställningar.
Minskad service till turister och staden inbyggare.
Mindre möjligheter till utlån till andra museer.
Altså ett kraftigt minska aktivitet både på Munch och Stenersenmuseet. Från 4 till 2 utställnigar per år på MM och från 12 till 6 utställningar på Stenersen.

Genom nedskärningen försvinner en stor del av den kompetens, kunskap och erfarenhet som museet har tillägnat sig. Istället för upptrappning mot ett nytt museum blir det nu en nedtrappning i förfallna lokaler där det rinner vatten längs väggarna och vi betalar mer än 20 miljoner kroner i hyra till vår ägare Oslo kommune.
I risikovurderingen man gjort, för nedbemaningen påpekas det stor risiko för en fösämrad och förstörd arbetmiljö. Det är stor risk för ökad sjukfrånvaro pågrund av en ökad arbetspress.
Byrådet för kultur och näring vet om allt detta. Hans svar är ”Museet må hålle seg innenfor gitte rammer”
Ingen på våra museer kommer att glömma 2013. Det var det året man valde att nedbemanna och kvitta sig med en stor del av den samlade kunskapen om Edvard Munchs arbeten och hur man tar vara på den. Det var det året man valde att hugga armar och ben av en stark och livsduglig organisation.
Man kan fråga sig: Vad vill Oslo kommune med Munchmuseet?

Douglas Gordon Blain/Southern Berlin

Galleri Blain/Southern ligger inne på en gård i en byggnad som förr var tryckeri för Berlins enda oavhängiga tidning, Der Tagesspiegels. I denna katedral med 8 – 10 meter i takhöjd och som förr rymde dånande gigantiska rotorpressar (sådana som man ser i gamla Hollywodfilmer), är det nu ett galleri med vita väggar. Avskalat, rent och luftigt. Damerna i svarta kläder med vackra halsdukar påminner mig om små nunnor i ett tempel för en exotisk religion. De visar fromt mig vägen till det allra heligaste: Videofilmer av Douglas Gordon. Galleriet visar både nya och senare arbeten av Douglas. Han har som så många andra konstnärer före honom blivit fascinerad av Marrakech, Marocko och Nordafrika.
I huvudverket, ”Full Cirkel”, cirkelpanorerar kameran i en Marockansk hamn. Man ser den europeiska kusten på andra sidan vattnet i ett blått dis, kameran vrider sig långsamt runt; stadens ljus blinkar, ett par händer kommer bild, fingrarna som drar i isoleringstejp lindat runt den ena handens tumme (är det skärsliparens?). Kameran fortsätter, måsarna hänger i luften kommer i en lång rad efter varandra, man hör bönerop, så dyker Europa upp igen. Samtidigt hela tiden ljudet av knivars som slipas.
På övervåningen visas filmer av något äldre datum b.l.a en ormtjusare på två skärmar. På en annan skärm ses en hand som flatslipar kanten på ett skedblad, i bladet speglas gatan och skuggan av mannen som slipar.
Längre in i ett smalt mörkt rum blir skärsliparen porträtterad i helfigur, i en dubbel projektion över hela väggen. Han trampar sin slipsten och slipar på en kniv i en oändlighet. Det regnar, det är halvskymning, folk passerar med droppande paraplyer och kniven gnisslar mot den torra stenen. Ute i högra hörnet ser man skuggan av en hand som gestikulerar.
Medan jag går runt och studerar de olika filmerna; jag tar god tid på mig, ritar lite, tar bilder beundrar rummen, drar sig nunnorna tillbaka till sina celler. En går in i ett kontor med glasväggar som vetter mot den ombyggda maskinhallen, (Där tryckeriets faktor förr satt: Rökande starka cigaretter medan han skäller ut Der Tagesspigels chefredaktör för sena lämningar i den slitna bakelit telefonen) för att läsa de senaste mejlen från abbedissan i huvudgalleriet i London. Jag ser att dom, (till skillnad från de andra gallerierna jag besökt här i staden) får hålla tillgodo med vanliga PCer, inte en iMac att se. Ett glasmåleri på väggen en blå blobbskulptur som ett krusifix på den andra. Svärmors tunga i en lerkruka på golvet. Jag klättrar ned till bottenvåningen kastar en sista blick på skärmen som står på på golvet (två skorpioner två händer), innan jag knäpper rocken och vänder mig mot nunnorna. Och de ler nådigt mot mig när jag önskar dom ett belevat ”aus Wiedersehen”, och jag står ute på trappan i snögloppet och funderar på om inte en Currywurst hade passat bra nu. Mitt Pommes und Majonäse.

Konster på Rådhusgata

Den här veckan var jag på årets första galleri runda det på rådhusgata ligger flera intressanta gallerier b.l.a Tegenforbundet som visar arbeten av Åsil Bøthun og Liv Tandrevold.

take a close look

Ser efter.

God stämmning och trevliga människor

intresserad

Det är så praktiskt att man har synkroniserat sina vernissager på Rådhusgatan efter en rask promenad hamnade jag på Galleri Soft där man visade vävda bilder av den danska konstnären Grethe Sørensen.

Nära

Textilierna bestod av ganska stpra vävar med gatufotografier av biljus om natten från Singapore.

Artist

På BOA had Lars Erik Svensson och Annika Simonsson vernissage. Fantastisk installation föreställande ett hus som var invaderat av svampar. Installationen tar hela rummet i anspråk ochvi besökare får smyga längs med väggen för att komma förbi.

Spotting the mushroms

Ganska klaustrofobiskt men alla var på gott humör och kika nyfiket kosnten,

sopp sopp

Konversationsstycke

Se där!

dfw

asdgf

Vernissager och passager

Jag har under hösten haft flera riktigt fina konstupplevelser på olika vernissager runt om i Oslo. De senaste veckorna bl.a. Henie Onstad, Stenersen och Vigerlandmuseet, Galleri Riis, BOA och UKS. Det har blivit ges krokier och på senare tid också en del målande efteråt.Här en bild jag gjorde med utgångspunkt på vernissage Galleri Riis.

Ich wünschte, ich wäre ein Merz-Bau Schreiner. Konstbygge och ljudvolymer på Henie Onstad kunstsenter.

                                                                                                                                         Söndagen den 18 november lanserades Lars Fiskes ny bok ”Merz”på Høvikodden. Detta på den nyligen instiftade Schwittersdagen på museet. Lars höll ett fint föredrag om Kurt Schwitters och hans idoga arbete med sin egen konstriktning Mertz. Att prata om avantgardistisk konst som t.o.m är antidadaistisk, kan än i dag verka en smula stressande, i alla fall för auditoriets publik. Hans teckningar kan kännas ovana och svåra att ta till sig. Men just för att stilen är komplex (på sitt till synes enkla konstruktivistiska sätt) så bli det mer och mer intressant att läsa hans serier. Det kan ta sin tid. Det är nu ingen jultidning som Fiske har åstadkommit men Lars berättade kunnigt om Schwitters äventyr i Norge och alla fick lära sig en bit av en inte fullt så känd del av konsthistorien i Norge.

Efter föredraget drack vi äppelsaft från Ringu och kollade på originalsidor från boken och på äkta merz-konst av Schwitters. Snart satt vi  igen i auditoriet för att få lyssna på poesiuppläsning. Men inte vilka små grötrim som helst men både dadaistisk lyrik och merzpoesi av Schwitter och andra konstnärer. Jaap Blonk (holländare så klart) har specialiserat sig på att framföra dessa helt speciella dikter. Han deklamerade med våldsam inlevelse och intensitet. Abstraktpoesi har ingen ålder.

 

 Volumes for Sound är en samling geometriska skulpturer av  Melissa Dubbin og Aaron S. Davidson som ingår i deras ljudinstallation. Verket blev visat och framfört i museets fina studio.  Att bygga rum med ljud kan vara en ganska intressant upplevelse. Ljud som man inte kan identifiera och som inte har en konventionell  rytmbyggnad kan vara väldigt enerverande och arbetsamma att höra på, men det kan också öppna upp sinnet för nya intryck. Det var intressant att se hur man utnyttjade de stora volymerna (som egentligen mest påminde om de gigantiska högtalar jag drömde om att bygga i tonåren) som var placerade mitt i lokalen. Konstnärerna satt i mitten (av sitt verk) och framförde ljudinstallationen på gitarrer och effektboxar samt en del andra mystiska ljudlådor. Trots det mycket speciella konceptet blev resultatet ganska blodlöst och spinkigt.  Jag hade gärna suttit i centrum, innanför denna mur av mdf och högtalarmembran. Potentialen blev inte utnyttjad fullt ut, det kändes som om det fanns mera att ta ur lådorna.

Alexander Rishaug framförde ett stycke som var beställt av museet. Karaktären på detta verket var ganska annorlunda och det var större spänn i volym, klanger och ljudeffekter. Roligt men ändå inte så fett som jag hade trott, kanske är det helt enkelt för dålig effekt i boxarna?

Det blev en fin dag på Henie Onstad kunstsenter med massa intryck och kul konst. Vi gläder oss till att komma tillbaka snart igen. Och själv vill jag gärna bli en merzbyggare jag med.

Jul i Tøyengata

Vår stads fäder och mödrar gör det dom kan för att vi inte skall få ett nytt museum. Och det nya året bjuder på många intressanta utmaningar för personalen. I jubeleumsåret har man så vist bestämt att vi kan klara oss med 7 miljoner midre i driftmedler. Vi skall göra mera för mindre med en kraftigt reduserad personal. Kanske vi borde har hört på Carl I Hagens råd om att låna ut hela samlingen på en gång. Då hade vi ju inte behövt använda några skattepengar alls.

Konst om konst

Vi tillbringade hela Kulturnatten på Vigelandmuseet, kanske stadens trevligaste museum, fin atmosfär och alltid glad personal. Små resurser, men ändå de som har de roligaste festerna och överraskande utställningarna. Här är några bilder från kvällen. Flera finner du på flickr, klicka på länken här bredvid om du vill kolla.

sirkel. Ane Lan

digging a hole

music in the yard

hot dog. Goda korvar som värmde i höstnatten.

Cold night

(Høvikodden) Ser på konst.
Vi tog gratisbussen från HotelOpera en solig lördag till Henie-Onstad museet, massa fint att se och endel som var ganska tråkigt. Sonja visade en del av sin samling, feta tryck måleri och foto. Utställningen ”Modernisme machine” var väl ok men lite dryg ibland, blev väl inte helt övertygad om konceptet. Men det är ju alltid kul att se på nån som skojar lite med Picasso, Leger och Matisse.

Utmattande konst

Ensam med ryssen. Vi han också med att se Illya Kabakovs målerier en retrospektiv utställning som sträcker sig 50 åt tillbaka i tiden. Mystisk och intressant, östeuropeisk konst är ju inte alltid så lätt att tillägna sig.

Galleri Riis vernissage är ofta kul att gå på. Konst för snobbar och rikingar men lika ofta också utmanade och svårt att greppa. Riis har hur som helst stans mest blandade publik: från den riktigt välkammade och högklackade till den mer akademirufsiga uteliggarstilen. Den här gången var Håvard Homstvedt som ställda ut målerier. Jag som egentliga bara har sett hans målade bronsskulpturer förut, vackra och poetiska objekt, blev lite besviken när jag såg att det mesta var rent måleri som dessutom är ganska livlöst och kanske en smula för konceptuellt.

snygg blus

Herr Kolverud brukar jag ofta träffa när vi är ute, han ger alltid en insiktsfull och fullständig orientering om ”scenen”. Dagen till ära iförd en ganska snygg randig mössa.

;
golden hair

artistpals

LAB#1: Young’s modulus

Att rita ljud är inte lätt. För vad skall man egentligen rita? Ljudvågorna som träffar mitt öra, artisten, vad som sker inne i mig? Är det överhuvudtaget nån idé att försöka? Man hamnar lätt i en serietidnings klisché. Och det kan ju vara helt ok. Om man vill.

Jag brukar rita när jag går på en konsert. Det ger en extra dimension till upplevelsen. Skisserna är som små notis eller komihåg lappar.

Fredagen den 24 februari gick jag hörde på en ljudinstallation på Deichmansbiblioteket på Schousplats i Oslo. Fyra unga män som experimenterar med elektroniska musik. Jag märker jag värjer för att kalla det musik, det ger fel intryck, det är få toner mest ljud av saker jag aldrig hört förut. Och just det att jag aldrig hört något som ens kan likna något jag hört förut kan ju implicera två saker: min okunnighet eller att det faktiskt  är något unikt. Och det är ju kul, att det känns så unikt.

Jag egentligen fattar jag inte ett dyft  av den här typen av konst, men det är egentligen inte så farligt. Man kan uppleva saker utan att fatta. Precis som modern poesi som ofta kan vara ganska performativ är Young´s modulus ljudinstallationer både performativ och en poetisk upplevelse.

@

Jag sitter i relativ mörkt rum och se på fyra gestalter som knappar och rattar på sina elektroniska remedier, på väggen är det projicerat två ornamentala (den ena med ränder den andra med rutor) videofilmer. Om det jag hör på är en slags ljudbild. Det är inte kakofoniskt och det är sällan för högt och irriterande.

Pojkarna gör var och sin grej utan att det blandar sig med varandra. Ljuden ligger i lager och bildar en elektronisk  hägring som hänger  i luften framför oss. Det är vilsamt men koncentrerat och jag tappar aldrig intresset. Det sker hela tiden något nytt och jag blir förväntansfull: vad kommer nu, vad skall hända?

Att hör t.ex.en flaska mineralvatten genom en hydrofon är ganska speciellt. Volymen höjs och sänks och jag försöker fånga något på papper som jag knappt ser i det svaga  ljuset.

I tre timmar varar sessionen och jag har aldrig lust att gå. Young´s modilus består av två konstellationer dels Arne Borgan and Ulf Holbrook (Cloudbuilder) som jag har skrivit om förut, i tillägg kommer Martin Palmer and Arnfinn Killingtveit (TARFIELD) som är från Trondheim. Tillsammans skall de göra en serie experimentella konserter detta var den första. Jag vill gärna höra mera.

Tegneforbundet, Riis och Stenersen. (December Januari)

På Tegenforbundet hade Stein Koksvik vernissage härom torsdagen. Det var knökafullt med folk som sörplade rödvin och beundrade de kaotiska kompositionerna som låg lite lagom utspridda i lokalen. Ledningar och ljusrör låg i staplar och trassel tillsammans med presenningar med mystiska meddelanden. Allt såg lite tafatt ut. Ganska emo och ganska rörande. Jag gillade bäst en installation av tunna plåtskenor som balanserar lite hjälplöst med gröna pappskivor högst upp. Poetiskt sa jag och det höll Stein med om. Tyvärr fick jag inte se närmare på hans teckningar som låg monterade i plastfickor på små rullbord längre in i galleriet. Det blev för varmt och stökigt, jag smög ut i kylan igen och tog bussen hem.

Att gå på lördagsvernissage hör inte till vanligheterna för mig. På lördag är det fint att ligga hemma i soffan framför brasan och softa med lång frukost. Men den här gången klarade vi att komma ut för att se på Bård Breiviks skulpturer. Vi belönades med ett glas mousserande och fick också en närmare titt på de lite bättre bemedlade kundernas nya vinterjackor som fyllde galleriet. Vi smuttade på vårt vin och beundrade Bårds fina korgskulpturer i brons och andra spännande material. Men är inte möbelskulpturer i diabas lite väl nittitals?

De sista teckningarna är från OJ Ness vernissage på Riis där han visade fina men ganska flummiga rokokomålerier, teckningar och gipsgrejor staplade i plåthyllor. Jag gillar till hans utställning som nu är på Stensersenmuséet bättre. Gammalt nytt menar somliga men för mig som inte sett så mycket tidigare är det kul att att få se hans installationer och teckningar. Intressant och spännande. Gå och se den!

Lösa kanoner på Tronsmo

Steffen Kverneland och Lars Fiske lanserade sin nya bok Kanon 4 på Tronsmo bokhandel i Oslo den 21 Oktober. Det är alltid kul att höra på Steffen och Lars som generöst berättar om sitt arbete. För mig är det extra kul eftersom jag själv ju gillar att rita och är intresserad av liknande problemställningar.
Böckerna som är vad man kallar grafiska eftersom de har ett seriealbum format handlar mest Edvard Munch, Kurt Schwitter deras konst och liv. Men författarna är ofta med själva och man får ta del i deras sökande efter kunskap och sin besatthet av de två konstnärerna. I den här boken får man dessutom ta del i tecknarnas dödsångest och de två konstnärernas död.